Har ni någon gång tänkt på att folk kommer in och går ut ur våra liv hela tiden? Vissa tillåter vi komma oss väldigt nära medans vi inte vill helt enkelt att andra ska kunna ta del av vårat jag? Alla har något att ge och vi måste bli mer tillgängliga till detta. Jag kanske bara är 22 år gammal men har endå träffat många människor som har kunnat ge mig mycke på kort tid. Jag minns att jag jobbade för reserbolaget "always" på Rhodos under sommaren -04 och då pratade jag minst med 100 pers per gång... När jag kom hem på kvällarna kom jag knabbt ihåg deras ansikten... Hade en av dem kommit fram och hälsat på mig dagen efter hade jag inte känt igen dem. överhuvudtaget. Så mycke alla dem människorna egentligen kunnat ge! Alla kanske kom från samma ort från Sverige men endå var alla så olika!
Under mitt personliga liv under mina 22 år så har jag träffat flera vänner som jag låtit ta del av mig. Vissa har svikit mig medan andra verkligen bevisat vad vänskap innebär. Vänskap handlar inte om att tycka synd om en person om den hamnat i knipa utan vänskap är att kunna glädjas av den andres glädje... Vilket få har bevisat att dem kunnat göra tillsammans med  mig. Jag låter folk påverka mig varje dag och det kan vara allt från en person som sitter i kassan på Maxi till min egen mamma...
Jag är väldigt social av mig men känner att jag måste begränsa dem chanser jag ger folk just för att vi människor inte kan uppskatta saker och ting. Vi är egoistiska varelser, vi ljuger, manipulerar och trycker ner andra för att få det vi vill ha eller uppnå något vi vill. Vi bjuder på vita lögner men även lögner som kan resultera till att andra mår dåligt och känner sig svikna...
Värderar jag mig själv för mycke nu eller tänker alla så här? =P haha...

Psycho-bruden/Ellie speakin'